|
De stulna barnen Det var inte bara Hitler. Inte ens Sverige har ett fläckfritt förflutet. Tusentals människor tvångssteriliserades för att hålla svenskheten ren. Behandlingen av samerna och det faktum att jag själv har genomgått grundskola plus gymnasium utan att ett ord har nämnts om våra samer är inget annat än skamligt. Och i Australien, det hyllade landet som arrangerade OS år 2000, begicks folkmord enligt FN. Ända in på 70 - talet rövades urbefolkningens barn systematiskt bort. De svarta skulle "späs ut" med hjälp av vita. Här följer den fruktansvärda historien som fått folket i Australien att skämmas och luttrade politiker att gråta. Under störrem delen av 1900-talet har den vite australiern försökt utrota sin urbefolkning, aboriginerna. Genom att medvetet och systematiskt och nästan alltid med våld skilja barnen från sina föräldrar och placera ut dom på barnhem eller i vita familjer hoppades man kunna utradera den aboriginska kulturen. Barnaroven som enligt FN:s Geneve konvention av 1984 är att jämställa med folkmord, pågick ända till slutet av 60 - talet. En färsk rapport, 700 sidor tjock har nyligen lagts på den australiska riksdagens bord. Den visar att över 100 000 barn stals från sina föräldrar, att varje aboriginsk familj har berörts av projektet. Innehållet i rapporten "Bringing them home" är så starkt att till och med garvade politiker har svårt att hålla undan tårarna när den debatteras. Rapporten som genomförts under drygt två år av Human Rights & Equal Oppurtunity Commission, HREOC. Visar att barnen oftast fördes till statlig eller kyrkligt barnhem för att senare skickas till en annan instution eller till en vit familj. De som stannade på barnhemmen skickades tidigt ut i arbetslivet. På 1930 -talet var det vanligt att unga flickor togs från sina familjer ända upp till 12 års ålder för att tjäna piga på en gård. Det var inte ovanligt att dessa flickor utnyttjades sexuellt och senare sändes tillbaka med den vite mannens barn i magen. Detta ingick dock inte i politiken för att tunna ut den aboriginska rasen, men de halvblod som blev resultatet togs dock för det mesta om hand för vidare "utspädning". Att Australien har gjort sig skyldigt till folkmord är förfärligt, det är en skam som hela landet måste bära på samma sätt som vi bär våra framgångar säger Sir Ronald Wilson, som varit ansvarig för utredningen. Rapporten kräver också garantier för att liknande barnastölder inte ska kunna upprepas samt finansiell kompensation för att kunna göra det möjligt för fler familjer att återförenas. Det australiska folket skäms och kräver en officiell ursäkt av sin regering. Bland aboriginerna är kravet störst på en ursäkt. Man vill att de vita ska erkänna att grova övertramp begåtts mot dem. Inga pengar i världen kan ta bort den smärta jag känner, eller den min mamma upplevde när jag togs från henne, säger Julie Lavelle som är ett av de stulna barnen. Jag levde i 32 år utan att veta vem jag var, var jag kom ifrån och vilken grupp jag hörde hemma i. Under min uppväxt såg jag ingen somsåg ut som jag. När jag var vuxen började jag leta efter mina rötter och när jag fann demvar min mor död sedan 3 år. Julie Lavell tillhörde de "lyckligt lottade" stulna barnen. Hon hamnade efter, efter några månader på barnhem, som halvårsbaby i en god familj i en välsituerad förort till Sydney. Jag fick en fin utbildning i de bästa skolorna, jag fick piano lektioner och tog simlektioner för en olympisk tränare. Mina föräldrar tog mycket väl hand om mig. Jag visste att jag var adopterad, men inte var jag kom ifrån. Julie berättar att hon tillsammans med sina bästisar brukade fantisera kring sitt ursprung. Kanske var hon dotter till en stackars Italiensk flicka som råkat i olycka, kanske var hon spansk, eller var hon kanske av tahitisk ras? Att hon skulle vara aborigin föll henne aldrig in. Att vara "Coon" kom aldrig på fråga, att ha en "coon", en svarting till mamma var ingenting att tonårsdrömma om.  Så indoktrinerades de stulna barnen att känna förakt för den grupp de själva ovetande kom ifrån. Trots den fina skolningen och goda vården i adoptivhemmet kände Julie sig oftast vilsen. Hon hade det mesta, men saknade en identitet. Julie har idag två egna barn och i början av 1990 -talet, när adoptivlagarna ändrades, började Julie leta efter sin mamma. Jag fick så småningom klart för mig att jag tillhörde Koori stammen och det var en hisnande upplevelse. Jag hade plötsligt fast mark under fötterna. Via hjälporganisationen Link up kom jag efter ett halvår i kontakt med min familj, min mors dödsattest! Hon hade dött tre år innan jag började leta. Julie drar ett par djupa andetag och försöker kontrollera rösten. Jag kommer aldrig att träffa min mamma, aldrig känna henne, Jag komer aldrig att tala min mors språk. Och hon fick aldrig känna mig eller sina barnbarn. Den smärta jag känner kommer aldrig att försvinna. Julie Lavelle är idag ordförande i Link Up organisationen som hjälper de drabbade barnen. Link up kontor finns i vissa stater och försöker få de splittrade familjerna att finna tillbaka tillvarandra. Barnstölderna har pågått sedan mitten av förra seklet, men i rapporten "Bringing them home" är det dagens barn som kommer till tals. Ända fram till slutet av 60 - talet, i vissa fall några år in på 1970 - talet bortfördes barn utan någon skälig anledning. Enligt rapporten togs vart femte barn med våld från sin närmiljö mellan 1910 - 1970. Än idag kan barn, både vita och aboriginer tas från sina familjer efter domstolsbeslut och med barnens bästa i sinnet. Rapporten är fylld av tragiska berättelser från de när 600 deltagarna i landet, Carol berättarom sin tid vid missionsskolan: Vi behndlades som djur när det gällde godis. Karameller kastades på den leriga marken och vi kastade oss efter dem. Stoppade dem i munnen, med skit och allt och sedan sprang vi. För om det var någon av missionärernas födelsedag som firades så visste vi vad som kunde hända, Ibland måste vi kyssa dem på munnen, Ibland röra vid deras penisar. Jag kommer tydligt ihåg hur jag måste stoppa ner händerna i hans kalsonger för att få mina karameller. Sara berättar: Hela tiden fick vi veta att vi inta hade någon riktig familj och att vi var vita barn. Men när vi kom till skolan klallades vi niggers och darkies. Så i skolan var vi nigger och darkies och på hemmet var vi vita. Barnhemmets policy var att blanda oss med vita och rädda oss från infödingarna.
John berättar: Jag fick aldrig veta att jag var aborigin. Systrarna på hemmet sa att vi var vita. Det spelade liksom ingen roll vilken färg din hud hade. Vi trodde att vi var vita. De sa att vi inte kunde prata med de där svarta, eftersom vi var vita. Här kan du ladda hem hela Bringing them home rapporten
Bringing them Home Dedication This report is a tribute to the strength and struggles of many thousands of Aboriginal and Torres Strait Islander people affected by forcible removal. We acknowledge the hardships they endured and the sacrifices they made. We remember and lament all the children who will never come home. Downloading the Report
Part 1 Aboriginskt besök i Uddevalla
|
