|
Erik Mjöberg 30 september 2004. Etnografiska museet i Stockholm återlämnar idag Aboriginska skelett! Nyheten gick ut i både Tv's nyhetskanaler samt radion. Det har sedan sommaren 2003 pågått en intensiv debatt i ämnet, huruvida man ska återbörda skelett som samlats/stulits av Erik Mjöberg i samband med hans resor i Australien. Glädjande så fortsätter Etnografiska Museet med att försöka lämna tillbaks sådant som inte hör hemma på ett museum. Tidigare har bland annat en Totempåle återlämnats till Indianer i Kanada. Nu är det äntligen dags för de Aboriginska skelett som stals att få komma tillbaks till den plats där de en gång begravdes. Jag har samlat ihop en del av debatten här nedan, där det även finns en länk till P1´s program Svart Vetenskap, som handlar om Mjöbergs gärningar. 2003 Kom det även ut en bok (Claes Hallgren Två resenärer - två bilder av australier) som behandlar Erik Mjöberg och Yngve Laurells olika sätt att se på Aboriginerna (Båda medverkade vid första resan). Svart vetenskap P1 lördag 4 september kl 14.03, repris 11/9 kl 20.03 och 20/9 kl 00.05 ”Jag stack ned handen och stötte mot det ännu sammanhängande, blott till hälften förruttnade skelettet. Den döde låg med bålen böjd framåt...”
Men om en dryg månad anländer en grupp med representanter för den australiska ursprungsbefolkningen till museet i Stockholm för att återföra de mänskliga kvarlevorna av till Australien och Kimberley. ”Svart vetenskap”, av Johan Gabrielsson, är historien om hur prästsonen Mjöberg från Halland med sin märkliga expedition bidrog till ett av dom mörkaste kapitlen i den svenska vetenskapens historia. Svart Vetenskap [ Lyssna ] Sveriges Radio Hallands Nyheter 2004-09-24 < Hallänning plundrade gravar - nu ska skeletten tillbaka En halländsk gravplundrares härjningar på 1910-talet var i går föremål för ett regeringsbeslut. Den svenska regeringen beslöt då slutgiltigt att kvarlevorna efter några australiska aboriginer, som finns i svenska museisamlingar, ska återlämnas till Australien där de ska begravas.  FOTO UR "SVENSKA män och kvinnor" /biografisk uppslagsbok skamfilat eftermäle. Den halländske zoologen, prästsonen och forskningsresenären Eric Mjöberg har på sistone mest blivit känd som en gravplundrare, men av sin samtid sågs han som en framstående vetenskapsman. Den halländske zoologen, prästsonen och forskningsresenären Eric Mjöberg har på sistone mest blivit känd som en gravplundrare, men i sin samtid sågs han som en framstående vetenskapsman. I första hand var han insektsforskare och gav sig iväg på långvariga expeditioner i bland annat Australien på 1910-talet. Han konstaterade i efterhand att "i planen för mina undersökningar ingick även att söka hembringa så många skelett som möjligt av den intressanta, allt mer utdöende australiska negerrasen". Denna plan förde honom bland annat in i grottors gravkammare där "jag lyckades plocka fram tvenne vackra kranier. Underkäkarna voro emellertid borta och först efter mycket letande fann jag dem". I boken "Bland vilda djur och folk i Australien" (1915) uttrycker han också en tidstypisk rasism i synen på ursprungsbefolkningen, aboriginerna. Men när man nu hårt kritiserar den gamle gravskändaren (som varit död sedan 1938) så kanske det ändå finns anledning att påminna om en lite annan sida hos honom: han argumenterade även mot den kristna missionen som han menade gick alltför hårt åt ursprungsbefolkningen i sitt nit att omvända den. Skeletten tog han alltså till Sverige (och han var inte ensam) där de hamnade i samlingarna på Etnografiska och Historiska museerna i Stockholm. På senare år har aboriginska organisationer begärt att kvarlevorna ska återlämnas för att kunna begravas, och författaren Sven Lindqvist är en av dem som kraftfullt uppmärksammat denna vetenskapliga skamfläck. - Det fanns ett rasbiologiskt forskningsintresse vid sekelskiftet, men det var inget annat än gravröveri som expeditionerna sysslade med, konstaterade i går Etnografiska museets chef Anders Björklund i ett uttalandet till TT. Men vem var då Eric Mjöberg? Han föddes 1882 i Ås i Halland och tillhörde en ganska stor prästsläkt som funnits representerad i halländska orter som Morup, Laholm, Ölmevalla och Slättåkra. Eric Mjöbergs far var den halländske komministern Carl Georg Mjöberg. Eric Mjöberg lämnade ganska snart länet och studerade på läroverk i Göteborg. Han flyttade 1900 till Stockholm, där hans mor och syskon då hade bosatt sig efter faderns död. Mjöberg blev senare filosofie doktor vid Lunds universitet på en avhandling om pälsätare, insekter som parasiterar på däggdjur och fåglar. Den vetenskapliga karriären förde honom utomlands och på 20-talet var han bland annat museichef på Borneo. Men Mjöberg drabbades av flera tropiska sjukdomar och blev de sista åren sängliggande i en kombination av parkinson och sömnsjuka. Han drabbades av läkemedelsförgiftningar och skrev "På giftets vingar", en rapport om sina medicinska hallucinationer. Han avled 1938. Därmed har vi beskrivit denne halländske prästson - vars vetenskapliga bedrifter det finns anledning att be om ursäkt för, i alla fall delvis. Dagens Nyheter Publicerad 27 aug 2003 07:57 Om Marita hade varit aborigin Jag är besviken på dig, Marita Ulvskog. Du säger att Sverige "inte kan lämna tillbaka föremål bara för sakens skull". "Föremål"? "Bara för sakens skull"? Ja, om någon på auktion efter din mormorsmor ropar in hennes spinnrock och för med den till ett museum i Australien, då är det ett "föremål" det är fråga om och det australiska museet har ingen anledning att lämna tillbaka spinnrocken "bara för sakens skull". Men om någon under förevändning att din mormorsmor var av lägre ras hade stulit hennes döda kropp ur graven och burit hem skelettet till Australien skulle den därigenom bli ett "föremål" vilket som helst? OM NÅGON HADE styckat liket av din mormorsmor och stoppat det i påsar och sedan hånskrattande lurat i hennes grannar att det bara var älgknotor i säckarna som de bar hade det då varit fråga om att bortföra ett "föremål" som naturligtvis inte kan återställas till dig "bara för sakens skull"? Nej, om du hade varit aborigin Marita Ulvskog, så skulle du ha sett bortförandet av din mormorsmors döda kropp som ett led i århundraden av förnedring och kulturutplåning. Det är inte dina "speciella skäl" att vilja ha hennes ben tillbaka som borde granskas, utan de svenska rasisternas "speciella skäl" att föra bort kroppen. Du skulle kräva en ursäkt, och du skulle ha rätt till en bön om förlåtelse. DET ÄR ORIMLIGT att begära att efterlevande till de aboriginer i Kimberly som fick sina gravar plundrade för snart hundra år sedan skall kunna veta vilken europeisk nation just denne gravskändare tillhörde, vart han förde lämningarna och i vilken museikällare de i dag förvaras. Det är betydligt rimligare att vi som vet var dessa skelett finns och varifrån de kommer tar kontakt med aboriginernas organisationer och erbjuder oss att återställa de stulna skeletten. DET VORE OCKSÅ rimligt att du, Marita Ulvskog, begär en inventering av stulna skelett i svenska museikällare. Dessa ben samlades ju en gång för att mäta kranier och göra andra pseudovetenskapliga undersökningar som nu inte längre är aktuella. Det finns ingen anledning för oss att hålla fast vid resterna efter denna rasistiska "vetenskap". Vilka regler som än gäller för "föremål" bör döda människors kroppar behandlas med respekt. Europa har helt eller delvis utrotat otaliga folk i Australien och Afrika, i Sibirien och Centralasien, i Nordamerika och Sydamerika och i Stilla havets övärld och lagt sig till med den mark som en gång varit deras. Det minsta man kan begära är att Europa lämnar tillbaka skeletten. Lämna tillbaka skeletten! DN 25/8 2003 ”I planen för mina undersökningar ingick även att söka hembringa så många skelett som möjligt av den intressanta, allt mer och mer utdöende australiska negerrasen”, skriver ledaren för ”Svenska expeditionen till Australien 1910-12”, zoologen Eric Mjöberg (1882-1938). Detta var en delikat uppgift som innebar mycket obehag och besvär, framhöll Mjöberg. ”Intet är så riskabelt som att bortröva ett folks döda”. Men nyårsdagen 1911 lyckas han i alla fall ”bortsnappa ett alldeles utsökt välbevarat skelett vilket enligt gängse bruk låg begravet på en bädd av eucalyptusstockar uppe i kronan av en eucalyptus. Men blott några dagar efteråt spårade negrerna mig, och likt en löpeld spred det sig över hela distriktet, att jag skändat deras döda.” Så långt Mjöbergs preliminära rapport i den vetenskapliga tidskriften Ymer 1912. I sin populärt hållna reseskildring ”Bland vilda djur och folk i Australien” (1915) beskriver han med illa dold avsmak ”den australiske urinvånaren”: ”Näsan är bred, platt, vidrigt ful, näsvingarna vida, roten liksom intryckt. Ögonen äro djupliggande, blodsprängda, blicken dolsk och irrande.” I kapitlet ”På jakt efter de dödas ben” berättar han om liket i trädkronan: ”Jag klev upp i trädet och hade nu en god överblick av dödslägret. Lukten var sannerligen allt annat än behaglig.” ”Väl nere på marken igen överräknade jag antalet (ben) och fann att alla voro där med undantag av ett litet handrotsben.” ”Det var det första antropologiska materialet och ett gott förvärv för mina samlingar.” På hemvägen passerar Mjöberg begravningsplatsen Skeleton Hill och hittar fler avlidna i en grotta. ”Jag lyckades plocka fram tvenne vackra kranier. Underkäkarna voro emellertid borta och först efter mycket letande fann jag dem.” ”I de dunkla grottornas djup lågo generationer av urinvånare begravna. Ingen vit man hade ännu stört de naturliga gravvalvens frid.” ”Nöjd och trött anträdde jag hemfärden…” Skeletten har han gömt i säckar. Han följeslagare är oroliga att ”negrerna” skall förstå vad säckarna innehåller, men Mjöberg lurar i de svarta att det bara är känguruben. ”Jag skrattade invärtes då de tre niggrerna glatt samspråkande gingo där framför mig bärande sina döda kamraters kvarlevor.” De svarta varnar honom för att skända ytterligare gravplatser. De ”uttrycka sin harm över mitt tilltag”, skriver Mjöberg. Men vetenskapsman som han är, förstår han att synen på de döda har sammanhang med religiösa föreställningar, som han inte behöver ta hänsyn till. ”Att dessa föreställningar och känslor skulle ha djupa rötter hos ett från misstänksamhetens, vidskepelsens och primitivitetens djupa mörker alls ej frigjort folk var ju att vänta.” Så när en ung man dör i feber ser Mjöberg sitt tillfälle och ber att få vara med på begravningen. Begäran avslås. Mjöberg följer ändå begravningståget på avstånd. ”De misstyckte påtagligen min närvaro. Men jag var å min sida fast besluten att ej låta ett exceptionellt tillfälle gå mig ur händerna.” Därmed utsatte sig Mjöberg, med tanke på ”negerns” natur, för stora personliga risker: ”En neger dödar aldrig i öppen eller ärlig strid. Nej, det strider för mycket mot hans lömska, dolska natur. I bakhållet har han sin styrka och sitt vapen. Och då han dödar, dödar han ofelbart.” Mjöberg bevittnar på håll hur den döde begraves uppe i ett träd. ”Vilket utmärkt tillfälle för mig att efter någon tid nedplocka Sambo från hans luftiga läger och införliva hans ben med mina samlingar, tänkte jag för mig själv.” Vad han planerar ”var i de svartas ögon ett svårt brott”. De anar hans avsikter och när han kommer för att hämta skelettet finner han graven tom. ”Det var påtagligt att ryktet och misstänksamheten blivit mig ett streck i räkningen. Jag hade vid mina kommande skelettjakter att iaktta ännu större försiktighet, ty australnegern är mycket opålitlig och i all sin vidskeplighet i högsta grad fanatisk.” På Cherubins kreatursstation i Kimberley träffar Mjöberg en ung ”neger” och som han ”med alla till buds stående medel bearbetar” tills denne talar om var de döda i trakten ligger begravna. ”Han blev en lätt köpt Judas Iskariot”. ”Trots all försiktighet hade det läckt ut att jag var på jakt efter de döda, ty grupper av negrer stodo runt stationen med dystra och hotfulla miner.” De hade också i förväg undanskaffat de dödas kroppar och gömt dem. Mjöberg är nära att misströsta, när hans följeslagare pekar på ett ihåligt eucalyptusträd. ”Jag stack ned handen och stötte mot det ännu sammanhängande, blott till hälften förruttnade skelettet.” Nu vill medhjälparen inte vara med längre. ”Jag hade att ensam verkställa lossandet av de skilda delarna så att de kunde förpackas i medhavda mindre säckar.” ”Därmed var ännu ett värdefull skelett införlivat med samlingarna.” Sammanlagt hemförde Mjöberg i triumf sex skelett och några kranier. ”Det antropologiska materialet äger”, skriver han, ”stort värde. Att insamla dylikt material är ur flera synpunkter mycket vanskligt. Därtill kommer att numera (1912) en sträng lag förbjuder all utförsel från Australien av australnegrernas skelett eller delar därav.” Mjöberg var inte den ende gravskändaren. Många andra europeiska rasister gjorde sig skyldiga till liknande handlingar. Hur har de sonat sina brott? Den 29 juli 2003 meddelade BBC att Manchester Museum nu har återlämnat fyra hundraåriga australiska aboriginskallar till Ngarrindjerifolkets representanter för begravning i deras hemland. Återlämnandet skedde enligt en överenskommelse mellan universitetet i Manchester och Foundation for Aboriginal and Islander Research Action. Börjar det inte bli dags för en liknande överenskommelse rörande resultatet av Eric Mjöbergs gravskändning och likstyckning? Jag ställer följande fråga till kulturministern: Vill du medverka till att så kallat ”antropologiskt material” i svenska museer återlämnas till de avlidnas efterlevande med bön om förlåtelse för den orätt som begåtts? Dagens Nyheter Publicerad 28 september 2004 08:48 Essän den 28 september 2004 För hundra år sedan plundrade en svensk forskare gravar i Australien. Nu kommer ättlingarna hit för att hämta hem kvarlevorna. Därpå väntar ett ärligare kulturutbyte. Vems ben? Vems historia? Detta är historien om Noonkanbah, en av de platser varifrån aboriginska skelett togs under en svensk forskningsresa 1910-11 till Kimberley i nordvästra Australien under ledning av zoologen Eric Mjöberg. På torsdag den 30 september kommer kvarlevorna att återföras från Sverige till Australien vid en ceremoni på Etnografiska museet med en besökande aboriginsk delegation. Under sin expedition hade Eric Mjöberg sitt basläger vid fårstationen Noonkanbah vid Fitzroyfloden. Noonkanbahområdets historia efter Mjöbergs vistelse där är stundtals bittert tragisk men ändå också en historia om en folkgrupps envisa kamp för överlevnad, identitet och erkännande. Före européernas ankomst fanns närmare 30 olika folkslag eller språkgrupper i Kimberleyområdet. Noonkanbahs historia rör flera av dem - djaba/nyikina, punuba och walmatjarri. Aboriginernas världsuppfattning formades av sammanvävda myter om förfädersgestalter som skapade världen i alla dess uppenbarelser under sina strövtåg genom landskapet. Genom växelvisa konflikter och allianser strävade dessa varelser efter dominans och harmoni. De formade naturen genom handlingar, drömmar, tankar och berättelser och skapade de "drömspår" eller "sånglinjer" som genomkorsar landskapet och ger det liv. De efterlämnade också ceremonier och berättelser som ständigt återskapar naturen. Levnadsregler från denna "drömtid" bildar en helgjuten lag, som också anger vilken familjeklan som har rättigheter och ansvar för ett visst landområde. Hela kontinenten täcks på så sätt av till människan knutna ansvarsområden och man kan utgå från att alla naturfenomen, varje kulle, varje klippa och varje vattendrag, en gång hade ett namn och en historia knuten till sin uppenbarelse. In i denna värld strömmade européerna med sin egen världsbild och människosyn. När britterna i slutet av 1700-talet lade under sig Australien gjordes detta med hänvisning till att marken inte tillhörde någon - den var terra nullius och kunde saklöst tillföras den brittiska kronan. Under två hundra år härskade denna rättsprincip, som inte erkände urfolkens urgamla landrättigheter. Kimberley var ett av de områden som koloniserades senast. År 1885 hittades guld och tusentals lycksökare strömmade upp längs Fitzroyfloden till Halls Creek. Nyikina och de andra folken längs floden drabbades hårt av denna invasion. Året därpå anlände Isadore Emanuel till Noonkanbah med några tusen får och etablerade en fårfarm på nyikinafolkets traditionella mark. Fåren frodades på den bördiga flodslätten och Emanuelfamiljen blev en av de mer välbärgade av den första generationens europeiska lantbrukare i Kimberley. Kimberleys tidiga kolonialhistoria är en hård och grym berättelse. De första femton åren (1885-1900) karaktäriserades av ett omfattande dödande. Sporadiska massakrer förekom in i tidigt 1900-tal. Hela stammar utplånades, medan andra reducerades till spillror. Det var till denna miljö Mjöbergs expedition anlände. Mjöberg hämtade några av kvarlevorna från den traditionella begravningsplatsen Skeleton Hill. När jag i fjol besökte Noonkanbah berättade Dicky Cox, ordförande i den lokala rådsstyrelsen, att benen efter människor som dödats av polisen hade placerats i kullen. Dicky Cox har själv förfäder begravda där. Det tog de europeiska bosättarna 50 år, till cirka 1930, att underkuva flodfolken och inordna dem in i stationslivet där de användes som billig arbetskraft. Aboriginer arbetade som fårskötare, hästinridare, hushållsarbetare, trädgårdsarbetare, snickare, staketbyggare, barnskötare och allt annat som begärdes av stationsskötaren. Den enda trösten var närheten till det egna andliga landskapet. Ceremonierna kunde vidmakthållas i viss utsträckning. Från 1920-talet och fram till 1969 skedde en gradvis migration in till Noonkanbahområdet från walmatjarrifolket i öknen söder om Fitzroyfloden. Walmatjarrifolket förde med sig en fortfarande stark kultur. Inflyttningen innebar att den traditionella religionen fick näring. Noonkanbah blev en viktig länk i det nätverk av religiöst utbyte som breder ut sig från kusten till bergskedjorna och de angränsande ökenområdena i centrala Australien. 1969 infördes likalönsprincipen för aboriginsk arbetskraft i det australiska jordbruket. Eftersom få fullt betalda arbeten erbjöds aboriginer lämnade dessa lantegendomarna eller tvingades bort. Aboriginerna lämnade Noonkanbah 1971 i protest mot förhållandena och flyttade till utkanten av den närbelägna staden Fitzroy Crossing. Där mötte de en slum med alkoholism, konflikter och socialt sönderfall, men började även en kamp för att på egna villkor återvända till hembygden kring Noonkanbah. Denna kamp kröntes med framgång 1976 när Aboriginal Land Fund Commission köpte Noonkanbah och överlät arrenderätten till aboriginerna. Nu vidtog en rekonstruktionsperiod. Aboriginerna var tillbaka på sin mark och byggde upp jordbruket igen. Under 1970-talet lyftes frågan om aboriginernas landrättigheter upp på den politiska dagordningen i Australien. Noonkanbah blev centrum för landrättsrörelsen i Kimberley och den aboriginska organisationen Kimberley Land Council bildades 1978 i just Noonkanbah. Omedelbart utbröt en uppslitande konflikt om en planerad oljeborrning på Noonkanbaharrendet. Noonkanbahborna ville skydda områdets mytiska reproduktionscykel och motsatte sig borrningen på den mark de trott sig ha återvunnit kontrollen över. Efter ett långt ställningskrig genomdrev delstatsregeringen ett definitivt borrningsbeslut. Den australiska fackföreningsrörelsen blockerade allt borrningsarbete i Noonkanbah och ett massivt polisuppbåd eskorterade ickefackföreningsanslutna oljeborrare till den heliga platsen. Borrningen genomfördes. Ingen olja hittades, men aboriginerna upplevde att platsen hade vanhelgats. I denna konflikt ställdes i blixtbelysning två olika världsuppfattningar, två olika filosofier och två olika lagar mot varandra. Noonkanbahsamhällets traditionella religiösa föreställningsbild finns väl beskriven i Erich Koligs bok "The Noonkanbah Story" och borrningskonflikten i Steve Hawkes och Mike Gallaghers krönika "Noonkanbah. Whose Land, Whose Law?" Kulturkollisionen är uppenbar: Det är arrogant att tro att vi ska kunna berätta allt om vår lag på en enda dag. Delstatsregeringen har inte lyssnat på oss. I stället för att tala skulle ni ha lyssnat; i stället för att tro att ni hade all kunskap så skulle ni ha försökt att lära. (Noonkanbahbrev till premiärminister Court i Västaustralien) Noonkanbahstriden fick stor uppmärksamhet i Australien. I ett nordiskt perspektiv är Altastriden i Sameland jämförbar. I Noonkanbahsamhället ledde nederlaget temporärt till kollektiv förstämning och sorg. På ett vidare politiskt plan fick striden långtgående konsekvenser, menar den australiske juristen David Ritter. För det första radikaliserades aboriginska politiker på nationell nivå. Noonkanbah ledde också till att den första aboriginska delegationen framträdde inför ett FN-organ för de mänskliga rättigheterna i Genève. För det andra fick det bara ett par år tidigare bildade Kimberley Land Council ett uppsving som landrättsorganisation. För det tredje påbörjades kort efter Noonkanbahstriden den rättsprocess (Mabo-Queensland) som 1992 skulle leda till det domslut i Australiens högsta domstol varigenom principen om terra nullius förklarades som falsk. Sammantaget bidrog Noonkanbahstriden till en radikaliserad panaboriginsk politik, menar Ritter. Landfrågan lyftes från det enskilda lokalsamhällets försvar av traditionellt heliga platser till en landsomfattande rörelse som även i domstol sökte försvara de traditionella ägandeformerna och återta kontroll över markområden. Och Noonkanbahsamhället? 1982 drog en kristen väckelserörelse genom Kimberley och en hel del aboriginer konverterade. Fundamentalistiskt inriktade missionärer predikade om världens förestående undergång - på sätt och vis ett lättsålt budskap efter den traumatiska upplösningen av borrningsstriden. I dag samverkar kristna och traditionalister i Noonkanbah liksom i övriga Kimberley, men det finns även spänningar och misstänksamhet. Dicky Cox berättar att det i dag bor ca 350 invånare i Noonkanbah. Man äger kollektivt den 1.700 kvadratmeter stora boskapsstationen med uppåt fem tusen djur med inriktning på export till Asien. I skolan undervisas på såväl nyikina- och walmatjarrispråken. De traditionella ceremonierna och den egna lagen hålls vid liv parallellt med det kristna inflytandet. 1998 gjorde Noonkanbahborna anspråk på traditionell äganderätt (native title) till arrendeegendomen. Denna process är inte slutförd ännu. Den europeiska kulturens museisamlingar av urfolks kvarlevor utgör en smärtsam och förnedrande påminnelse om en process som har förstört många traditionella kulturer. En respektfull repatriering ses som ett led i en läkningsprocess. Men i Kimberleyfallet finns det också en dimension bortom kvarlevornas fysiska återförande. Två antropologer, svensken Claes Hallgren och australiern Kim Akerman, har i en av Australien finansierad studie identifierat varifrån kvarlevorna togs. De har även upptäckt mängder av opublicerat svenskt material från Mjöbergs och Laurells expedition. Expeditionens legitima forskningsverksamhet har under de gångna 95 åren kommit i skymundan av Mjöbergs publikationer om bisarra skelettjakter och rasbiologi. Det som framstår som ovärderliga bidrag till aboriginernas historia är beskrivningar av seder och bruk, nedtecknade historier, uppteckningar av språk samt fotografier och ljudinspelningar. Grunden har lagts till ett långsiktigt samarbete mellan Etnografiska museet, Kimberleyaboriginernas organisationer och svenska och australiska forskare. Kim Akerman menar att Kimberleyborna genom detta material kan öppna ett fönster till det tidiga 1900-talets demografiska och kulturella omvälvning. Materialet kan också ha betydelse i landrättsfrågan - påtagliga uttryck för traditionell anknytning till ett visst landområde stärker rätten till landet. När kvarlevorna från Noonkanbah och övriga Kimberley nu återvänder kan de alltså föra med sig historier som berikar dagens efterkommande i området. 
Rolf Ericsson Från Blind Hönas arkiv Den gravplundande zoologen Hur kan det komma sig att en australisk krabba heter Uca mjoebergi - som i Mjöberg? Vem var det? Zoologen Eric Mjöberg ledde mellan 1910 och 1912 "Svenska expeditionen till Australien". Den grannkära krabban var en av de arter som samlades in av Mjöberg - tillsammans med räkor, steklar och andra djur som också fått latinska namn efter svensken. Men det var inte bara faunan som zoologen Mjöberg samlade in och tog hem: ”I planen för mina undersökningar ingick även att söka hembringa så många skelett som möjligt av den intressanta, allt mer och mer utdöende australiska negerrasen”, skrev Mjöberg i den vetenskapliga tidskriften Ymer 1912. Mjöberg plundade under expeditionen ett flertal gravplatser för de australiska aboriginerna - som han beskriver så här i ”Bland vilda djur och folk i Australien” (1915): ”Näsan är bred, platt, vidrigt ful, näsvingarna vida, roten liksom intryckt. Ögonen äro djupliggande, blodsprängda, blicken dolsk och irrande.” Det var Sven Lindqvist som i fjol grävde fram och publicerade Mjöbergs berättelse, som pöser över av självförhärligande och rasistiskt förakt: "Nyårsdagen 1911 lyckas han i alla fall 'bortsnappa ett alldeles utsökt välbevarat skelett vilket enligt gängse bruk låg begravet på en bädd av eucalyptusstockar uppe i kronan av en eucalyptus. Men blott några dagar efteråt spårade negrerna mig, och likt en löpeld spred det sig över hela distriktet, att jag skändat deras döda.' (...) När en ung man dör i feber ser Mjöberg sitt tillfälle (...) Mjöberg bevittnar på håll hur den döde begraves uppe i ett träd. 'Vilket utmärkt tillfälle för mig att efter någon tid nedplocka Sambo från hans luftiga läger och införliva hans ben med mina samlingar, tänkte jag för mig själv.' På Cherubins kreatursstation i Kimberley träffar Mjöberg en ung 'neger' och som han 'med alla till buds stående medel bearbetar' tills denne talar om var de döda i trakten ligger begravna. 'Han blev en lätt köpt Judas Iskariot' (...) hans följeslagare pekar på ett ihåligt eucalyptusträd. 'Jag stack ned handen och stötte mot det ännu sammanhängande, blott till hälften förruttnade skelettet.' > Nu vill medhjälparen inte vara med längre. 'Jag hade att ensam verkställa lossandet av de skilda delarna så att de kunde förpackas i medhavda mindre säckar.' 'Därmed var ännu ett värdefull skelett införlivat med samlingarna.' Sammanlagt hemförde Mjöberg i triumf sex skelett och några kranier. 'Det antropologiska materialet äger', skriver han, 'stort värde.'" "Skeletten har han gömt i säckar. Han följeslagare är oroliga att 'negrerna' skall förstå vad säckarna innehåller, men Mjöberg lurar i de svarta att det bara är känguruben. 'Jag skrattade invärtes då de tre niggrerna glatt samspråkande gingo där framför mig bärande sina döda kamraters kvarlevor.'" Ur Lämna tillbaka skeletten! av Sven Lindqvist (publicerad i DN 25/8 2003). Sven Lindqvist krävde att kulturminister Marita Ulvskog skulle se till att skeletten, som fanns magasinerade på Etnografiska museet i Stockholm, skulle återlämnas. Ulvskog duckade först (Ulvskog tvekar om stulna skelett, DN 26/8), Sven lindqvist svarade (Om Marita hade varit aborigin, DN 27/8 2003) - och resultatet blev till slut att kvarlevorna ska återbördas till aboriginerna i oktober i år (DN 26/11 2003). Sven Lindqvist skrev också ett par artiklar om förtrycket mot de australiska urinvånarna - se Blind Höna-notiserna Sven Lindqvist mer tillgänglig, och även Mer konst från aboriginer. br> |
